Kapten Gråskägg

§ 1
Dödskallegrottans skatt

Det var en gång en beryktad sjörövare vid namn Kapten Gråskägg. Han seglade på de stormiga sju haven med sitt skräckinjagande skepp, Havshäxan.

Gråskägg, som fick sitt namn av sitt långa silvriga skägg som tycktes glimma som månsken, var både fruktad och respekterad av alla som seglade på havets vågor. Hans besättning bestod av en samling lojala och lagom skräckinjagande män. De delade hans dröm om att finna den största skatten av alla –  Dödskallegrottans skatt.

Skattkartan

En dag när Kapten Gråskägg och hans besättning sjörövade ett handelsfartyg hittade de en gammal skattkarta gömd i kaptenens hytt. Skattkartan var ristad på gulnad pergament och bränd i kanterna som om den överlevt åtskilliga bränder.

Med kryptiska symboler och en varnande text…

”Den som söker skatten, förberedd bör vara, för förbannelsens tyngd skall alltid dig nära vara.”

…väckte skattkartan både skräck och nyfikenhet hos Gråskäggs män.

Gråskägg, modig som få, fnös åt varningen och höjde sin röst;
“Förbannelser är till för svaga själar! Vi seglar mot Dödskallegrottan imorgon gryning!”

Äventyret börjar

Seglatsen till grottan var full av utmaningar. Havet verkade ha en egen vilja. Stormar bröt ut utan förvarning och märkliga viskningar hördes i vinden om natten. Men Kapten Gråskägg lät sig inte skrämmas. Med sitt svärd i bältet och sitt mod i bröstet ledde han sitt manskap genom farorna.

Efter veckor av seglats nådde de äntligen fram till Döskallegrottans ö. Ön var omgärdad av förrädiska rev och täckt i tjock dimma. Redan på avstånd kunde de känna ett obehag, som om naturen själv varnade dem för vad som väntade.

Dödskallegrottan

När Gråskägg och hans besättning gick i land möttes de av en grottmynningen som var formad som en enorm dödskalle. Två mörka hål gapade likt ögon ovanför en rad vassa stenar. Från grottans inre sipprade ett svagt grönaktigt sken som en bleknande lykta. En konstant vindpust rörde sig ut och in som ett slags andning vilket fick hela grottan att kännas levande.

Så snart Gråskägg och hans besättning klev in i grottan omslöts de av isande kyla. Väggarna var hala av alger och vatten som droppade från taket i en magisk rytm. Gången i grottan sluttade sakta nedåt och på vissa ställen syntes uråldriga ristningar av dödskallar och mystiska symboler. Det ekade dovt för varje steg som om grottan bar på en egen sorgsen sång.

Längre in förgrenade sig huvudgången till mindre passager. En del var naturliga håligheter, andra verkade uthuggna för hand. Atmosfären blev allt tyngre, doften av instängt havsvatten och ruttnande tång starkare. Då och då kunde man upptäcka förfallna rester av tunnor, kistor och rostiga vapen. Ett vittnesmål om tidigare sjörövare som sökt rikedomen i dödskallegrottans djup.

Den djupaste kammaren

Längst in, genom en smal korridor som bara lyses upp av det ständigt närvarande grönskiftande ljuset, låg grottans hjärta - en storslagen sal med ett kupolformat tak. Här var stämningen kusligt högtidlig. Varningsord på gamla språk var inristade i golvet och i dess mitt tronade en massiv svart skattkista, utsmyckad med rubiner och glimmande dödskallar.

När Gråskägg och hans män till sist nådde den gigantiska kistan kände de ett tryck över bröstet, som om luften blivit tung och elektrisk. På kistans lock syntes en varning inristad;

”Den som tar, bör också ge. Annars väntar evig förbannelse.”

Trots besättningens protester ignorerade Kapten Gråskägg varningen. Han bröt upp kistans lås och inuti fann han en vidunderligt vacker krona av guld och ädelstenar tillsammans med mängder av guldmynt och juveler.

Men så snart han rörde vid kronan skakade grottan till och ett hånfullt skratt ekade.

”Ni har brutit den uråldriga lagen!” skrek en fasansfull röst.

De dödas vaknande

Från skuggorna i grottans vrår började benrangel, klädda i trasiga sjörövarkläder, resa sig. Ögonen i de tomma ögonhålorna glödde i samma gröna färg som algerna. Det var som om själva döden fått liv. Besättningen hukade sig av fasa medan Gråskägg spände blicken i de vandrande skeletten.

“Håll er lugna, män!” beordrade han.

“Varenda förbannelse har ett pris och en lösning. Och jag tänker inte ge upp utan kamp.”

Medan marken under deras fötter darrade av skakningar mindes Gråskägg plötsligt varningsorden; ”Den som tar, bör också ge.”. Utan att tveka drog han sin mest värdefulla ägodel ur bältet. Det unika svärdet, smitt av en mästersmed, som räddat honom otaliga gånger. Inför ögonen på de benrangel som omringade honom placerade han svärdet vid kistan.

“Jag ger mitt dyrbaraste som betalning!” ropade han.

---> Läs mer genom att ladda ner e-boken på på Google Play Books och Apple Books.